Den heliga dårskapen i ett nötskal
essä EVA-STINA BYGGMÄSTAR
Innan Sankt Petersburg började kallas Sankt Petersburg hade staden lystrat till namn som Nevalinna, Slotburg, Petrograd. Peter den store må officiellt ha grundat staden 1703 och den bär idag hans namn men historien börjar mycket tidigare. Jo, staden hette Leningrad ett tag under kommunismens era, men sen blev det Sankt Petersburg igen. Det skulle inte förvåna om den snart döps om till Putinburg – för att hylla vår tids Lenin – för att inte säga Stalin – för att inte säga Ivan den förskräcklige. Vladimir Putins födelseort råkar händelsevis vara Sankt Petersburg. Ivan den förskräckliges far var förresten Rurik – en svensk viking. Och det var vikingar som först grundade staden.
Ett av de mest älskade ryska helgonen, Ksenia av Sankt Petersburg, har fått sin sista vila i en marmorsarkofag, i ett kapell på Smolenskykatedralens kyrkogård, något som egentligen bara anstår en prinsessa eller något av kyrkans överhuvuden. Många ryska pilgrimer besöker hennes grav i Sankt Petersburg för att be helgonet om hjälp – somliga är sjuka, andra hemlösa eller har blivit av med jobbet, andra önskar gifta sig. Ksenia av Sankt Petersburg är även de resandes skyddshelgon, men först och främst är hon en s.k. kristusdåre, eller som man säger på ryska: juorovdjy.
Grigorievna Petovna, som hon ursprungligen hette, var född omkring år 1730, i Sankt Petersburg och dog i en ålder av 70 år, i sin födelsestad. Hon gifte sig med Andrej Feodorovich Petrov, en rysk officer. Det unga paret levde sällskapsliv med middagar och fester men då Grigorievna var 26 år drabbades hennes man helt oväntat av en sjukdomsattack under en fest och dog. Förkrossad av sorg tog hon inom kort på sig mannens officersrock och bad att hon skulle tilltalas endast med hans namn. Hon påstod att Grigorievna Petovna dött och att hon nu var Andrej Feodorovich. Det var i hans namn hon började göra goda gärningar som att be och ge allmosor. Eftersom mannen dött så plötsligt hann han inte få nattvarden och syndernas förlåtelse. Därför började hon ge allmosor i den dödes ställe – ja, hon gick längre än så och öppnade sitt hem för nödställda. Under två år lär hon också ha vistats i ett kloster och när hon kom tillbaka började hon be för sjuka och många blev botade genom henne. Sedan gav hon bort allt hon ägde – vackra klänningar och pengar – ja, även sitt hus, för att själv börja leva som hemlös, på allmosor och Guds försyn. Mannens släktingar var inte alls roade av att hon gav bort det som de ansåg varit mannens egendom och drog henne inför domstol men eftersom hon hade gjort allt i gott syfte – för att hedra mannens minne och göra goda gärningar i hans ställe och således rädda hans själ blev hon friad från alla anklagelser.
Ksenia kunde genom bön bota sjuka men även förutsäga historiska händelser. Hon förutsåg kejsarinnan Katarina den storas dödsdag år 1796. Dagen före kejsarinnans död gick hon runt på gatorna i Sankt Petersburg och ropade: ”Baka blinier! I morgon kommer hela Ryssland att baka blinier!”. Att göra blinier är traditionellt förknippat med begravning – och mycket riktigt, dagen efter dog kejsarinnan. Några dagar före prins Antonovisch, barnbarnsbarnet till Tsar Alexis Michilovich blev mördad gick Ksenia omkring på gatorna och torg, och sade: ”Blod! Blod! Blod!” Hon förutsåg även sin egen dödsdag.
Under bolsjevismens framfart bommades alla kyrkor, kloster och kapell igen om de inte skändades genom att användas till stall eller dylikt. Ikonerna samlades i högar på gatorna och brändes upp. Fönstren och dörren till Ksenia kapell i Sankt Petersburg spikades igen men de troende fortsatte att komma, satte ned blommor och bad utanför kapellet. Då uppfördes ett högt staket runt kyrkan och kyrkogården, men de troende fortsatte ändå att komma med blommor och papperslappar med handskrivna böner där de bad Ksenia om hjälp. Numera är kapellet öppet igen. Ksenia blev helgonförklarad av den rysk-ortodoxa kyrkan den 6 februari 1988 och idag finns det ett 40-tal kyrkor och kapell som bär hennes namn.
Det är från 500-talet vi har de första skriftliga källorna om heliga dårar i kristen tradition. I östkyrkan har den här traditionen varit mer levande än i väst. I det gamla Ryssland, Syrien och Bysans var dårar i Kristus munkar och nunnor som i stället för att avlägga ett vanligt klosterlöfte och få biskopens, och ett specifikt klosters beskydd, uppträdde som galna på gator och torg, för att på detta sätt att ta sitt kors på sig, utsätta sig för förakt och hån och lära samhället en läxa. Men heliga dårar som försöker lära sin omvärld en läxa fanns innan kristendomen, exempelvis antikens filosof Diogenes är en sån.
Finns det heliga dårar i vår tid? Man kan med fog säga att konstnärskollektivet Pussy Riot i sin punkperformans, i Frälsarkatedralen, i Moskva år 2012, där de sjöng: ”Heliga Gudmoder rädda oss från Putin!” och sedan på nytt i aktion under fotbolls VM 2018, också i Moskva, gestaltar den här månghundraåriga – ja, tusenåriga heliga dårskap. Man kan dra många paralleller mellan Pussy Riot och den heliga dåren Vasilji som gick omkring på Moskvas gator och häcklade Ivan den förskräcklige för dennes storhetsvansinne och blodiga skräckvälde. De heliga dårarna har alltid varit är ett slags kollektivt samvete som kritiserar den korrumperade politiska, ekonomiska och religiösa makten – en hycklande och makthungrig elit. Helig dårskap handlar alltid om ett under-ifrån-perspektiv, om revolt mot skenhelighet, ojämlikhet, orättvisor och förtryck.
Vad i består egentligen den så kallade ”dårskapen i Kristus” och djupa identifikationen med Jesus? Helig dårskap anses av somliga vara något som introducerades i och med den tidiga kristna kyrkan och de ger hela äran åt Paulus som i Första brevet till Korinterna skriver: ”Talet om korset är dårskap […] Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som var dåraktigt för världen utvalde Gud […]”. Särskilt hos de koptiska kristna i Egypten och syriska munkar som tillhörde den nestorianska kyrkan, och senare i rysk-ortodox miljö, har traditionen med heliga dårar varit levande ända fram till våra dagar.
Var Johannes Döparen en helig dåre? Han var en dåtidens rebell som i protest ”klädde ner sig sig” – klädde sig i en klädnad av kamelhår, åt honung och gräshoppor för att kritisera sin tids elitism och ytliga romersk livsstil. Han har ansetts tillhöra kretsen kring esseerna som levde i öknen, nära Dödahavet. Eller Sadoks söner, som de själva kallade sig, med en fingervisning till Sadok som var den överstepräst och som smorde Salomo till kung. Esseerna förekommer i historien i samband med den minst sagt sensationella upptäckten av de s.k. Dödahavsrullarna på 1940-talet och består bland annat av den allra tidigaste kända versionen av texterna till Jesaja och saligprisningarna. Det var Metropoliten Mar Atanasius Jeshu Samuel, vid det syriska S:t Markus klostret i Gamla Jerusalem som först insåg värdet i dessa skriftrullarna ”insvepta som mumier”, vilka en köpman i antikviteter, i Betlehem, hade till försäljning. I dag återfinns texterna i Israels Museum i Jerusalem. Esseerna var kritiska till den religiösa ledningen och den politiska makten, och tog avstånd från det dåtida samhället genom att leva i en klosterlik, asketisk gemenskap. Men de kan inte kallas heliga dårar i gängse mening – eftersom en helig dåre per definition är utåtagerande och deltar i samhällsbygget genom att agerar så att säga ”mitt på torget” och inte genom att dra sig undan till en gudsförgäten grotthåla för att invänta himmelska ljus- och änglavisioner och mumla böner.
Direkta förebilder till helig dårskap inom den judiska traditionen kan man hitta i Gamla testamentets beskrivning av kung David men som kunde var en gestaltning av vilken helig dåre i det gamla Ryssland som helst som häcklar makten, staten och kapitalet: ”När folk såg på spelade han vansinnig, och när de tog hand om honom var han som förryckt, bankade på dörrarna i stadsporten och dreglade i skägget. Då sade Akish till sina tjänare: ”Ni ser väl att karlen är galen. Varför har ni skickat på mig honom? Har jag så ont om dårar att ni måste ta hit den där för att plåga mig med sina galenskaper? En sådan får inte komma in i mitt hus.” (I Sam. 21:22)
Den allra första kristusdåren anses vara Andreas (död 911), en friköpt slav som kom till Konstantinopel och där fick en uppenbarelse att bli dåre för Kristi skull och började spela vansinnig. Alla gåvor han fick delade han med tiggarna. Den s.k. ”dåren i Kristus” präglas av ett antibeteende, som att gå naken i motsats till tsaren, kejsaren och biskopen som klär sig i siden, sammet och guld för att hävda sin status och överlägsenhet. Lite intressant i sammanhanget är att Andreas också var namnet på den första aposteln – de ortodoxa kristna kallar honom ”den första kallade”, och hans kranium sägs finnas i ett silverskrin i Andreaskyrkan, på munkön Athos och lär avge en oförklarlig men behaglig väldoft.
I boken Rysk Pilgrim, med anonym författare, framställs den heliga dåren som den ultimata rollmodellen. Den största faran i livet och religionsutövandet är att bli skenhelig och drabbas av andligt högmod – att drabbas av högmod och storhetsvansinne gör att man lierar sig med den världsliga, ekonomiska och kyrkliga eliten – eller för att tala med de gamla grekerna, man drabbas av hybris. Det enda sättet att undgå hybris är att som filosofen Diogenes ha bara hundar till vänner och bo som en hund, en tiggare och dåre, i en gammal sprucken vinkruka, leva på allmosor och skulor. Diogenes bodde enligt legenden på en strand utanför Aten, några hundra år före vår tideräkning och kan sägas varit sin tids heliga dåre och och kollektiva samvete.
Det handlar alltså om ett universellt fenomen som förekommer i så gott som alla kulturer och tider – den s.k. helige dåren är alltså inte en exklusiv judisk-kristen företeelse. Inom islam har länge funnits sufiska grupper med fascination inför mystik och poesi – anti-elitistiska proteströrelser som verkat för religiös tolerans, social och ekonomisk jämlikhet, till och med för något så kontroversiellt som jämlikhet mellan könen. Målet i livet för dessa sufier är glädjen och därför förespråkar de egendomslöshet. Egendom – detta objekt för affektion – föder ju sorg. De tar glädjen på allvar och gör sig av med allt vad de äger för att leva utfattiga. De sätter ingen tillit till vapen, ägodelar, dogmatik eller människor. För dem är Gud allt – hälsa, sjukdom, ära, vanära, ensamhet, gemenskap, lycka, extas, sorg och glädje. De menar att ingen människa borde ha företräde framför någon annan. De kräver inget, men accepterar allt, eftersom allt har ett högre syfte.
Ordet sufier kan härledas från suf som svarar mot grekiskans sofos det vill säga vis – att jämföra med ordet filosof. Men suf betyder också ylle – förr gick somliga grupper av sufier nämligen klädda i särskilda yllekåpor för att lättare känna igen varann. Dock såg inte sufierna på sig själva som filosofer – de var rätt och slätt mystiker – ögonblickets barn – vars liv styrdes helt och hållet av gudslängtan, kärlekstörst och stundens ingivelse – något dåraktigt i en värld där allt går ut status que och stabilitet, på hur man tar sig ut i andras ögon, på makt och egendom. Sufierna menade att kärleken står på ett högre plan, medan religionen i bästa fall kan reduceras till enbart konvention och tradition för konventionens och traditionens skull.
För en sufier är livet en extremt absurd historia och endast Gud vet vad det är som sker under tillvarons yta. En motgång kan vara en kamouflerad medgång och vise versa. Inget är vad det ser ut att vara. Tillvaron är magisk. Den som vill gå i sufiernas fotspår uppmanas prata mindre, äta mindre, önska mindre, ljuga mindre, äga mindre. Det låter onekligen som den tyske arkitekten Ludwig Mies van der Rohes maxim: ”Less is more” eller en zen-buddhistisk ståndpunkt.
Sufismen är islams inre dimension och mystiska inriktning, men kännedomen om grekisk filosofi hos sufierna är väldokumenterad. `Attar skriver att de persiska poeterna är att betrakta som hundar som gör sina krumsprång i Guds vänners fjät. Hund är på grekiska kynos – de var alltså kyniker, alltså inte riktigt det som västerländska filosofer till vardags avser med cyniker. Dagens cyniker tycker att kärleken är fin men att den är ändå en illusion, nåt för blådårar och sentimentala romantiker. För den helige dåren är det precis tvärtom, kärleken är pudelns kärna, själva essensen, motorn, fundamentet, upphovet och slutdestinationen. Det gäller att göra sig själv till måltavla för dess vassaste pilar och metamorfos. Sufierna och de heliga dårarna har alltid drivits av en osjälvisk kärlek, av sympati – ja, empati intill självförnekelse.
Det kvinnliga helgonet Rabia, som introducerade kärleksmystiken inom islam, liksom även poeterna Hafiz, Rumi, Arabi och ´Attar sätter den osjälviska människokärleken i centrum, eller mer korrekt, den stannar inte vid människan, utan innefattar hela skapelsen. Sufiern och den helige dåren vill bli kvitt sitt ego, sin identitet och jagfixering – som är roten till alla problem. Den sufiske poeten Ibn Arabi, född i Murcia år 1165, har skrivit i en dikt: ”Jag är inte jude, kristen, muslim / eller zoroaster, jag är bara berusad / av kärleken vart än kärlekens kamel för mig / där är min religion och tro.”
Bland s. k. enkelt folk och samhällets olycksbarn var de kärleksberusade sufiska heliga dårarna – eller dervischerna – mycket respekterade. Långt skägg är i det traditionella muslimska samhället tecknet på social rang och beviset på att man iakttar yttre levnadsregler men för att kritisera denna skenhelighet kunde sufiern raka av sitt skägg och hår, gå barfota, naken eller klä sig uppseendeväckande färggrant eller i trasor. Dervischerna levde enbart efter egna ingivelser och däri ligger en udd mot alla stela normer och dogmer, mot den som vill åt makten och som försöker gardera sig mot olyckor och bedrövelse. De tog inte vara på sig själva, det överlät de åt Gud. Det ideala tillståndet var vanmakt och hjälplöshet. Den heliga dåren är i ständigt behov av Gud, i motsats till en människa med stark karaktär och vassa armbågar som är sin egen lyckas smed, som klarar sig helt på egen hand och uppfyller alla yttre lagar men är andligt förstelnad och ett tomt skal, närmast en biologisk robot.
Inom islamsk tradition återfinns qalandrarna, en gren av sufismen som tolkade mystiken som ett villkorslöst överlämnande och ivrade för religiös vidsynthet och social jämlikhet. Mot bakgrund av att de ständigt befann sig i ett stadium av gudomlig attraktion, bortom sig själva, kom omgivningen att betrakta dem som dåraktiga. Qalandrarna vandrade från plats till plats och tjänade Gud under dårskapens täckmantel. De såg det som något heligt och önskvärt att bryta mot ytlig islamisk bokstavstro för att i stället framhäva dess anda och djupaste kärna. De islamska gudsdårarnas förhållande till Gud satte balansen mellan kärlek och förnuft ur spel och öppnade porten till den magiska världen. Det ideala tillståndet var vanmakt och hjälplöshet, det handlade om en tro som förutsätter jaglöshet och ett vidgat medvetande – i motsats till den självtillräckliga och starka individen som använder allt, till och med religionen som en språngbräda till ännu mer status, makt och egendom.
En av de medeltida sufierna utbrister: ”Hellre en synd som sätter dig i behov av Guds förlåtelse än hundra goda gärningar som får dig att skryta”. Medeltidens sufier och i synnerhet qalandrarna – den persiska beteckningen på gruppen av kringvandrande dervicher – drog på sig klander från rättroende för att pröva sin lojalitet till Gud. De kunde bräka som får i moskén eller kasta nötter omkring sig under fredagsbönen. Den heliga dåren som hängav sig åt islamsk mystik försökte lära omgivningen en from läxa, genom att inta den allra lästa och mest föraktade platsen i samhällshierarkin: idiotens, dårens. Den här formen av islamsk mystik förordar politiska visioner där kärleken är livets högsta förmögenhet, i motsats till ekonomisk, politisk och teokratisk överhöghet och maktfullkomlighet.
Var Franciskus av Assisi en gudsdåre? Han kallade i alla fall sig själv för ”Guds narr” och ville verka mitt i samhället för att glädja sina medmänniskor, han talade om att göra ”krumsprung i Guds vänners lag”. Hans identifiering med Kristus gick så långt att han var den första att få så kallade stigmatiseringar. Han stod inte heller främmande inför islamsk mystik, religiös tolerans och religionsdialog. Hans kände förmodligen till att sufierna ägde en andlig symbolism: ilim ishraqi, att jämföra med cognito matutina eller ”morgonkunskap” – en andlig väg där själen på ett övernaturligt sätt inträder i himlen. Franciskus stigmatiseringar i La Verna kan mycket väl vara inspirerade av sufiernas mystik, händelsen inträffar nämligen först efter hans resa till Egypten år 1291.
En nästan samtida med Franciskus av Assis är Sankta Christina Mirabilis (1150-1224). Hon levde i en tid då den moderna formen av kanoniserade helgon tog fart inom västkyrkan – helgonen blev idealiserade rollmodeller. Hon föddes i en liten belgisk stad, St-Truden och blev föräldralös i tonåren, och arbetade som herdinna. Någon gång i 20-årsåldern började hon får anfall då hon föll till marken och blev till synes medvetslös. Vid ett sådant anfall trodde man att hon dött och var på väg att begrava henne då hon plötsligt vaknade till liv och steg upp. Hon berättade att hon verkligen varit död och vistats i skärselden men att hon hade fått möjlighet välja att dö och träda in i paradiset eller vända tillbaka till jordelivet för att rädda så många själar som möjligt undan skärselden. Hon valde det senare. Enligt legenden berättas att hon ofta leviterade under bön och brukade också gå barfota genom eld utan att bränna sig, eller jagas av hundar, låta sig sugas in i kvarnhjulet, rådbråkas och snurra runt, eller kastade sig i taggiga buskar, men oavsett vad hon utsatte sig för överlevde hon och tycktes inte ta någon skada. Hon levde som heliga dårar oftas gjort i alla tider: i frivillig fattigdom, hemlös och klädd endast i trasor. Den allmänna opinionen var redan under hennes livstid splittrad ifråga om var hon bara var en sinnessjuk galenpanna eller Guds budbärare som agerade väckarklocka för sin omgivning.
Ett annat exempel på en helig dåre finner vi i Han-shan, en buddistisk eremit som levde i Kina på 700-talet. Han anses varit en skolad person som arbetat inom den kejserliga administrationen, men övergav sitt privilegierade liv och sin familj för att leva som en förryckt eremit i bergen. Hans namn betyder ”stenar och träd”, och han gick enligt legenden iklädd en hatt av näver, träskor, lappad rock och med en vandringsstav i handen. Han uppträdde som om han var tokig och skrev dikter på stenar och träd – därav hans namn – av vilka några dikter traderats fram till våra dagar – och har senare har han blivit något av ett taoistisk och buddhistisk helgon som förkroppsligar de viktigaste filosofiska och andliga idealen.
I hans efterlämnade poesi kan man tydligt skönja en kritik av det rådande politiska klimatet, en avsky mot stora och smutsiga städer och deras ytlig livsstil, men med aktning för naturen och livet i vildmarken. Att Han-shan ville dölja sin identitet kan också ha berott på att han hamnat i onåd hos kejsaren. Här följer en dikt av Han-Shan, (Kalla bergets poesi – Han-shans liv & dikter, översättare Bo Ranman, Fri press 2009).
De som möter Han-shan
säger att han är galen
och anskrämlig att se på
klädd i lump och trasor
de förstår inte vad jag säger
och jag talar inte deras språk
det enda jag kan säga är:
försök att nå Kalla berget
I sin bok Historie de la folie skriver Michael Foucault att man i Europa från och med mitten av 1600-talet började skilja på ”sinnessjukdom” och ”förnuft”. I tidigare perioder hade de sinnessjuka kunnat accepteras som en del av samhället, om än på samhällets lägsta nivå, i somliga fall hade de omgärdats av en särskild vördnad och setts som budbärare av gudomlig vishet – som särlingar, i och med sitt utanförskap och annorlundaskap – i vissa fall hade de förmåga att utsäga framtiden eller ett extraordinärt mod och ställde sig upp mot övermakt, hyckleri och förtyck – inte sällan med livet som insats. Vid de kungliga hoven ansågs länge narren som den som skulle ifrågasätta och vända och vrida på perspektiven, och på så vis hjälpa kungen från att inte hemfalla till total maktfullkomlighet. Från och med 1600-talet börjar de sinnessjuka interneras, muren runt hospitalen blir den synliga beviset på vattentäta skott mellan förnuft och galenskap. Sedan dess har inte så mycket hänt, vi är livrädda för det irrationella utanförskapet, för sjukdom, motgångar, ensamhet, sorg, lidande och död i stället för att se allt som integrerade delar av livet och något som för oss i djupare kontakt med oss själv och andra. Vi idealiserar förnuft, vetenskap och logik, tror att vi kan medicinera/lobotomera/el-chocka bort det irrationella, oväntade, oönskade i livet, för att inte tala om att förlänga livet och skrämma döden på flykten. Vi inbillar oss att livet och tillvaron går att kontrollera, att vi kan få den perfekta kroppen, det perfekta äktenskapet, det perfekta samhället, det perfekta livet. Vi har glömt bort att vi är dödliga.
Narren är Guds öga, skriver Per-Arne Bodin i boken Skruden och nakenheten (Artos, 2009). Kristusdårarna inte bara solidariserade sig intellektuellt och politiskt med samhällets olycksbarn, de blev själv ett. Gudsdåren gjorde sig själv till måltavla för elitens ovett och förakt för att illustrera dårskapen i statusjakten och ett liv byggt på materialism. Narren och barnet är Guds öga – det är så det gudomliga uppenbarar sig i världen. Det är också narren, dåren och barnet som kan se verkligen som den verkligen är – tänk bara på sagan om Kungens nya kläder.
Platon var rädd för sanningssägare i allmänhet och poeter, teaterapor och dårar i synnerhet. Han såg med stor misstänksamhet på poesin och teatern. Teatern var en plats som hände ihop med demokratins utveckling i det grekiska samhället. När amfiteatern inte fungerade som teater var den en samlingsplats, för diskussion och debatt. Poeten hade en politisk avsikt och det var detta Platon bävade för. Han gillade diktaturens idé med en stark ledare. Han ansåg poeterna och skådespelarna som farliga för staten – de kunde ju, gudbevars, sätta känslorna – och folket – i rörelse. Att Platons lärjunge Aristoteles inte delar sin lärares snusförnuftiga och antidemokratiska åsikter är ganska häpnadsväckande. Aristoteles menade att melankoli och vemod gör en till en bättre poet, införstått en bättre, ädlare och sannare människa. Då bör man komma ihåg att melankoli definierades i antikens dagar inte som en form av sorg eller håglöshet utan som sinnessjukdom. För att tala med Sokrates: ”If a man comes to the door of poetry untouched by the madness of the Muses, beliving that technique allone will make him a good poet, he and his sane compositions never reach perfection, but are utterly eclipsed by the performances of the inspired madman.”
Det så kallade Jerusalemsyndromet anses vara en speciell form av sinnesrubbning som kan drabba pilgrimer som besöker Jerusalem. Är de judar kan de få för sig att de är Moses, är de kristna kan de få för sig att de ser änglar på taken eller Madonnor. Om de inte rent av börjar inbilla sig att de är Jesus själv och klä sig i sandaler av plast och ett vitt hotellakan. De kan i värsta fall få för sig att sätta eld på en moské eller eller en kyrka eller nåt ännu värre som att spränga sig själva i luften. I bästa fall repar de sig efter ett par veckor på mentalsjukhuset i Jerusalem som har en egen liten avdelning för den här typen av turister och sen får de åka hem igen – en erfarenhet rikare.
Hur ska vi betrakta Den heliga Birgitta då? Var hon när allt kommer omkring bara ett ovanligt förvirrat fruntimmer, en galenpanna i största allmänhet eller ett teologiskt och idéhistoriskt geni, som summerade upp samtidens strömningar? Hon röt till ifråga om allt från var påvestolen skulle vara placerad till kvinnans och mannens roll i kyrka och samhälle, samt hade långtgående visioner för förnyelsen av klosterväsendet, samt i fråga om mer dogmatiska spörsmål. När man läser om Den Heliga Birgittas vallfart till Assisi, hennes möte möte med Jesus och Jungfru Maria är det frestande att avfärda henne som en hysterika – kvinnliga visionärer brukar få den etiketten. Birgitta levde i en tid när Europa härjades av krig, svält och farsoter – som digerdöden. Behovet av tröst, hopp och en djupare förklaring på historiska händelser var stort, religionen blev halmstrået. Frågan är om så mycket har hänt sen medeltiden, folk tyr sig till enkla svar och vågar sällan ifrågasätta den korrumperade makten och eliten.
Problemen verkar eviga: vi lever även idag i en tid av upptrappade väpnade konflikter, en återgång till auktoritetstro och cementerade könsroller, folkvandringarna håller på att ta ny fart. Vi står inför potentiella pandemier, en trolig antibiotikaresistens, för att inte tala om reella hot mot miljön, läs brist på det allra mest fundamentala: rent vatten, ren luft, för att inte tala om ren jord. I dag beräknas nio miljoner människor dö på grund av miljögifter, smog och radioaktivitet. Nio miljoner – det är mer än de som dör på grund av trafik- och drunkningsolyckor, tuberkulos, malaria, ebola, aids och krig – tillsammans. Höjer nån på ögonbrynen? Vi anpassar oss till alla dessa hjärtskärande fakta och gömmer huvudet i sanden.
Trots allt kvarstår faktum, Birgitta bidrog på ett konkret sätt till kyrkans och samhällets förnyelse. August Strindberg kallade Den heliga Birgitta för en tossa. I sin pjäs Folkkungasagan har han satt sin misogyna åsikt om henne på pränt: ”[…] den oregerliga tossa som nu finnes […]”. Det är väl inte förvånande att han också har ett horn i sidan på Birgitta och ville dra henne i smutsen och misskreditera hennes livsverk eftersom han led svårt av kvinnoskräck. Olaus Petri å sin sida kallade hennes uppenbarelser för ”dagdrömmar”. Martin Luther, som genom protestantismen abstraherade religionen, tvivlade ibland över sitt eget förstånd och i fall hans uppror mot kyrkan var rent av ett verk av djävulen, men kallade henne för ”die Tolle Birgit” (den galna Birgitta). It takes one to know one, som man brukar säga.
På tal om tossighet och tillvarons djupaste nivåer skriver Hermann Hesse i sin bok Stäppvargen: ”Schizofreni är början på all konst och all fantasi. Även lärda män har delvis erkänt detta, vilket till exempel kan ses i Prins Wunderhorn, denna förtrollande bok, i vilken industrin och smärtan hos en lärd man, med hjälp av genialitet hos flera galningar och konstnärer tillsammans blir odödliggjorda.” Berättelsen handlar om en kluven männska – hälften männsika och hälften varg – snärjd och kvävd i en mentala tvångströjan av låsta traditioner, hyckleri och dubbelmoral.
Det finns tre andra kristna helgon – vid sidan av Ksenia av Sankt Petersburg som också lystrar till namnet Ksenia eller Xenia nämligen: St. Xenia av Kalamae – martyren och undergörerskan. St. Xenia av Rom och St. Xenia – martyren.
Ordet xenos, är grekiska och betyder främling. Xenos var ett begrepp för gästfrihet i antikens Grekland. Det handlade om att visa gästfrihet och generositet mot främlingar som rest långväga, ibland lidit skeppsbrott eller på annat sätt var i nöd. Den grekiskan guden Zeus kallades ibland Zeus Xenios, i sin roll av beskyddare av resande. Man får komma ihåg att Grekland i mångt och mycket – är och har varit – en sjönation som består av otaliga öar och halvöar, så att snart sagt vem som helst kunde komma att behöva hjälp med mat och husly förr eller senare – det vara ett slags socialt skyddsnät helt enkelt.
Hur har inte detta fått en ny aktualitet med båtflyktingar de senaste åren?! Xenofobi tycks ha blivit ordet för dagen för den övervintrade nazismen som nu vädrar morgonluft i Europa och USA med främlingsfientliga partier på frammarsch. Dagens xenofober beskyller de som hyser vanlig sund medmänsklighet för att vara xenofiler. Men theoxenia eller theoxeny är termen i grekisk mytologi för människor som visar varann medkänsla och omsorg. En nödställd främling (xenos) kunde i den antika mytologin ibland visa sig vara en förklädd gud eller halvgud. I vissa fall återgäldade den förklädda gudomen gästfriheten mångdubbelt. Här verkar finnas en parallell till kärnan i det kristna budskapet och Jesus som sade: ”Jag var hungrig och ni gav mig inte mat, jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag satt i fängelse men ni besökte mig inte. Allt vad ni har gjort mot en annan människa har ni gjort mot mig.” Införstått, underlåtanden – det man inte gjort är av lika stor vikt som det man gjort. Det handlade, i antikens värld, inte bara om relationen: människa – gud, utan också – genom sagor och legender – att gudarna emellan visade modeller, visioner för osjälviskhet, sympati, empati, gästfrihet och omsorg: osjälvisk kärlek.
Det finns en ikon, den mest kända är målad av Andrej Rubljov och kallas Treenighetens ikon, på grekiska Xenofilia, alltså kärleken till främlingen. Okända ikonmålare har genom historien kopierat motivet om och om igen, som går tillbaka på berättelsen om den så kallade orakelterebinten som återfinns i Bibeln: ”Och Herren uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält, då det vara som hetast på dagen. När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig. Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och bugade sig för dem […].
Paul Evdokimov, en rysk-ortodox teolog, beskriver Treenighetens ikon i sin bok L`Ortodoxie: ”Man kan särskilja tre plan. I främsta rummet är det åminnelsen av den bibliska berättelsen om de tre pilgrimernas besök hos Abraham (1 Mos. 18: 1-15). Liturgins kommentar uttyder detta: ”Salige Abraham, du har sett dem, du har mottagit den Treenige Gudomen. Redan utelämnade av Abraham och Saras gestalter inbjuder att tränga djupare och och att gå vidare till det andra planet, ”den gudomliga ekonomin”. De tre himmelska pilgrimerna bildar ”det eviga rådet” och landskapet ändrar betydelse: Abraham tält blir palatset-templet; Mamres ek blir livets träd; kosmos en schematisk form av naturen, ett flyktigt tecken på dess närvaro. Kalvens huvud på ett fat lämnar plats för Eukaristins bägare.” Kalvens huvud, blir navet, på fatet i ikonens absoluta centrum. Kalven blir offerlammet och pekar på Jesus Kristus, som ställföreträdande offer – i vårt ställe. Guden kräver alltid ett offer i utbyte för att nå kunskap eller insikt – symboliskt eller verkligt – det är inget unikt för kristendomen.
Ikonen som avbildar de tre änglarna i Terebintlunden – eller som det står ”främlingarna” som besökte Abraham och Sara – kan tolkas som urtalet och utgångspunkten för all geometri och abstraktion – för den matematiska grundprincipen som förutsättningen för alla andra tal. Vi har senare berättelsen om Jesus och de 153 fiskarna som åskådliggör ett annat nyckeltal i matematiken. Varför inte tolka Treenighetens ikon som en symbol, metafor och allgorisk form för talet pi – bärare av kunskapen om gyllene snittet och cirkelns kvadratur, som redan de gamla egyptierna använde sig av då de byggde sina pyramider. Eller som metaforisk tolkning av Fadern, Sonen och Den helig ande – anden, som den feminina och mystiska formen av det gudomliga – indikerade modern, med det hebreiska ordet för ande som alltid återges i feminin form.
Ursprungligen användes ikonen som en bönbok för den stora gruppen i befolkningen som var analfabeter – alltså som en form av visuell bön. I det här sammanhanget – ifråga om den specifika ikonen med de tre änglarna och Ksenia av Sankt Petersburg, och idén om helig dårskap – lär vi oss att spegla oss i den andre, främlingen, barnet, det andliga bortom materiens och de flyktiga känslorna illusoriska yta. Den andre, ”det andra”, ett alternativt sätt att existera bortom grottekvarn, ekorrhjul och yta – för oss mot en fördjupad egenskap, med varann och med Gud, och med vårt djupaste själv – att vi bör bli främlingar inför oss själva. Först då vi blivit främlingar för oss själva är verklig solidaritet möjlig. Först då vi upplever oss som namnlösa, könlösa, hemlösa kan vi identifiera oss med varje levande varelse.